Höstmörkret hade lagt sig över oss. Blott minnen och suddiga iphonebilder fanns kvar för att påminna oss om resan till Italien som vi gjorde i somras. Som vi längtade tillbaka. Nu var vi återigen spridda över Sverige. Verkligheten hade slagit till.
Men som en glimma ljus i mörkret, återförenades vi via skype, med varsin italiensk pizza framför oss. Det var vackert och oslagbart. Det var som om vi för en enda kväll befann oss där i Rom igen där vi åt våra mozzarella, speciale och fungi pizzor. Det var en kväll där vi fick fly från den svenska verkligheten och hamna i den italienska drömme igen.
Det är väl så det ska vara. Pizza som för samman människor, som skapar glädje och tillhörighet och samtidigt jagar den karga verkligheten på flykt för att njuta av nåbara drömmar. Det är det bästa betyget man kan ge. Och det är det betyget pizzorna förtjänade.
